Kräftkväll

Ikväll så ska jag äta kräftor! Det blir jag, en granne, hennes son och så syrran! Supertrevligt! Jag känner att jag verkligen behöver lite trevligheter nu, men jag tror att vi ska sitta hos någon annan än mig. Jag orkar liksom inte tänka tanken på att städa upp här hemma...

Jag är sjukskriven idag också. Jobbigt! Jag bestämde mig för det igår, så att jag skulle kunna vara helt avslappad när det var dags för att sova.

Jag somnade nog vid ettiden ungefär, och vaknade vid tio för att gå på toa och var då helt "dö". Somnade igen och vaknade 12:00 prick. Borde vara utsövd, men det är jag inte.

Sitter och msn'ar med min chef nu. Hon har semester och det känns så dumt att "lasta henne". Men jag vill samtidigt att hon ska veta hur jag mår, för ibland så känns det som att andra tycker att jag "fjantar mig" eftersom jag ju inte har feber eller så... Men, det är ju inte så... :S

Jag får nog lov att stanna hemma i helgen också, trots att jag hoppades på att kunna jobba. Jag måste liksom kunna slappna av, och när tankarna går till "phu, på lördag måse jag upp och jobba" så går det liksom inte. Jag måste också sätta mig ner och skriva upp alla de symptom jag känt av, för annars så glömmer jag dem när jag ska berätta... Jag har siktat in mig på att gå till läkare på måndag (eller tisdag blir det nog, för jag får ju vara hemma en vecka) för att ev bli sjukskriven. Jag går nog på måndag, för tänk om jag kommer dit på tisdag och läkaren inte alls tycker att jag ska vara sjukskriven, då har jag ju varit hemma o får inte pengar för det...

Pengar, pengar, pengar.. blä! Varför ska man vara så beroende av det? Att bli sjukskriven så att försäkringskassan blir inblandad skrämmer mig något oerhört. För TÄNK OM de inte beviljar sjukpenning??! Jag vet flera som varit med om det, och det är rent ut sagt bedrövligt!! Fine, sätt dit fuskare, men tro för sjutton på ett läkarintyg!!! Usch, kan inte ens skriva om det, blir illamående och orolig.

Pratade med A igår om att vi måste ha någon slags plan för vad som ska hända. Ska jag flytta dit eller inte, vad ska hända liksom. Vi har ju pratat "löst" om det, men jag behöver ha en plan och ett tidsperspektiv som känns rimligt. Han skulle fundera lite och så skulle vi prata om det igen. Han lever ju dag för dag, och tar det som det kommer. Så även om han tänker att han vill att jag flyttar ner, så pratar vi inte så mycket om det förrän dagen kommer så att säga. Men, det funkar inte för mig - jag måste planera. Så vi får göra något mellanting. Först igår berättade jag hur jag verkligen mår, och han blev nog lite förvånad... Jag låter ju alltid glad när vi pratar, men igår grät jag genom hela samtalet. Jag har liksom inte velat lasta honom, för han har det nog jobbigt med allting själv. Men, jag hade velat att han "lastade" mig, oavsett hur jobbigt han hade det.

Kram!