Socialstyrelsen. Phu! Vad ska det vara bra för?
I morse när jag slog upp tidningen så kunde jag läsa att enligt nya riktlinjer från och med oktober någon gång, så ska man helst inte sjukskrivas för utbrändhet. Nähä, vad ska man göra då? Gå på knäna? Sitta på jobbet och gråta och inte få någonting gjort? Galet!
Jag är "glad" att min diagnos inte är utbrändhet utan depression. För mig känns det som en betydande skillnad. Jag har inte arbetat halft ihjäl mig på jobbet, utan jag mår "bara" dåligt, har "bara" sömnsvårigheter, har "bara" ångest, har "bara" panikattacker osv osv osv. Men att jobba? Det skulle jag inte klara i nuläget! Aldrig! Man skulle inte berövas den sociala kontakten med sina arbetskamrater stod det. Nänä, den sociala kontakten är viktig, men om man inte ens tar sig ur sängen förrän mot kvällskvisten, hur tar man sig då till jobbet?
Artiklarna jag irriterar mig över finns att läsa här: Arbetarbladet med fortsättning här: Arbetarbladet och i en annan tidning här: Gefle Dagblad.
Man ska redan idag gå och oroa sig för om ens sjukskrivning beviljas av FK. Man ska redan idag oroa sig för hur räkningarna ska kunna betalas i slutet av varje månad på grund av minskad lön eftersom man inte är frisk nog att arbeta. Min läkare har skrivit att deltid skulle förvärra sjukdomen, men tycker FK det också? Den här stressen och oron är nog det sista man behöver när man har fått diagnosen utbrändhet, utmattning eller depression. Läste i någon av artiklarna att man kunde få som mest tre veckors sjukskrivning för någon av diagnoserna. Det tar två till tre veckor innan den antidepressiva medicinen ens börjar verka. Men kanske ska Socialstyrelsen och FK göra någon ny slags lyckopiller också, som börjar verka med omedelbar verkan? Inte mig emot.
2 kommentarer:
Sofia, jag reagerade som du när jag hörde om de nya riktlinjerna för sjuksrivning vid utbrändhet och liknande. Det hela verkar så dumt! Måste dock erkänna att jag inte läst på ordentligt, men tvivlar på att jag skulle ställa mig positiv till förslaget ändå!
Hörde dessutom att det inte projekt-/utredningsgruppen inte funnits med någon som upplevt någon av sjukdomarna. Så dåligt.
Ja, usch! Alltså, jag kan förstå inställningen om man inte har varit där själv... Jag själv har ibland tyckt att "utbränd - vadå??". Men sen så har man ju hört om många i ens närhet som blivit drabbade och man vet ju att det är människor som inte fuskar/hittar på. När man själv drabbats (ja, inte av utbrändhet, men depression) så känns det helt sjukt att tänka på att bli tvingad att jobba... Jag skulle ärligt talat inte klara det! Jag tar mig ju liksom inte ens upp ur sängen vissa dagar. TUR att jag har min laptom som jag kan använda trots att jag ligger i sängen.
Skicka en kommentar